Jag vill först passa på att tacka för senast, till alla trevliga kursdeltagare i allmänhet och Kjell & Urban i synnerhet. Veckan på Löftadalen gav sannerligen upphov till glädje, kunskap och inspiration.

Angående Nils text så känner jag att den bygger på lång livserfarenhet/-visdom och är oerhört stark & mycket viktig. Jag håller med i allt du skriver. Du har både fått på pränt sådant jag själv redan har tänkt och samtidigt väckt nya tankar hos mig.

Min övertygelse är att en anti-förening endast attraherar ett fåtal, vilket mer eller mindre omöjliggör någon större påverkan på samhället i stort. Ju starkare och mer konstruktivt/positivt vårt budskap/alternativ är i människors ögon, desto större chans är det att vi når ut till en större skara och därmed ökar inflytandet. Jag ser kyrkan mer som en ”medtävlare” som man kan lära av än som en motståndare/fiende, och ser ett konkret mål i att ta vara på kyrkans/religionens positiva sidor (genom att skapa jämbördiga sekulära alternativ, t ex ceremonier) och samtidigt i möjligaste mån undvika de negativa effekterna religionen medför. Jag tror att det är fullt möjligt (åtminstone att komma en bra bit på väg) och har en känsla av att ett sådant alternativ skulle vara oerhört attraktivt för många människor, inte minst i vårt eget land.

Den praktiska verksamheten, d v s det som berör människor i deras vardag och vid högtider, är således oerhört viktig att utveckla. Samtidigt får man inte glömma bort att vi relativt sett trots allt är i början på någonting, åtminstone jämfört med religionen/kyrkan, och att det är nödvändigt att ha tålamod och skynda långsamt (trots att man så gärna vill ha snabba förändringar!). Organisationer som växer alltför FORT blir sällan långlivade och den stora majoriteten behöver sannolikt tid på sig för att se det praktiska värdet av humanismen, både långsiktigt för mänskligheten och i sitt eget liv nu och här. Ett litet steg är också ett steg…

Samtidigt håller jag fullständigt med Leif om att det inte håller att jamsa med och vara alltför ödmjuk (kan man vara det?), samtidigt som vissa religiösa krafter klampar på och erövrar ny mark utan pardon. Tydlighet skapar trovärdighet, så den får vi inte kompromissa med. Jag tycker att manifestet i DN (19/6) är utmärkt formulerat, förutom några mindre detaljer, och att en ovillkorad demokrati definitivt är värd att stå upp och slåss för.

Det får vara bra för nu, ty solen skiner och magen skriker efter en lunch i det gröna. Inte helt osannolikt att jag återkommer med fler synpunkter när/om de har sorterat sig i hjärnsystemet

Varma hälsningar,

Anders

Jo, jag håller med Leif om att kritiken av religionens negativa sidor behöver skärpas. Jag tror väl dock att den kan bli mycket kraftfullare om den ledsagas av ett positivt, kontrasterande alternativ.

Messias, ja, vilken underbar musik. Och så mycket positivt där också finns i det religiösa budskapet, den jublande glädjen i ”Halleluja”, den djupa förtröstan i ”I know that my redeemer liveth” etc. Här finns väl verkligen en viktig upplevelse av vördnad över av att vara en liten del av ett mycket stort underbart sammanhang, som jag menar är en del av den livsvisdom, som framför allt funnits i den religiösa världen och som vi skulle bli mycket fattigare som humanister om vi inte var öppna för. Och visst är det fullt möjligt att översätta detta religiösa budskap i ”Messias” till en humanistisk referensram!?
Många varma hälsningar från
Nils

Vad Svenska kyrkan säger om kvinnliga präster struntar jag i, det är deras interna fråga. Skolavslutningar i kyrkan är inte deras interna fråga. Dessutom är kvinnoprästmotståndet svagt i Svenska kyrkan idag, men stödet för skolavslutning i kyrkan är starkt.

Sen kan man ju fråga sig om man ska vika sig bara för att motståndet (för tillfället eller geografiskt) är starkt? Vi får ju arbeta långsiktigt, det ser ju olika ut på olika håll i landet. Man ska inte lägga ner sina krav bara för att man inte har omedelbar och stor framgång. Även en lång resa börjar med ett litet steg.

Det handlar inte så mycket om att just rädda barnen från att bli troende kristna. Det är oförskämt att kyrkan agerar som en statsreligion eller som något alla ska förutsättas hålla sig positiva till. Vi skulle aldrig tolerera om det idag skulle införas att alla skolbarn skulle gå i 1:a maj-tåg på skoltid, eller skolavslutningar präglade av extrem politik till höger eller vänster. Jag tror inte heller att man direkt uppmuntrar ev kritiska frågor alls hos barn som skickas till religionsunderkastelse på skoltid, både barn och föräldrar blir ju matade med att man ska visa respekt och vördnad för kyrkan.

Det är helt i sin ordning om en skolklass besöker en kyrka eller ett tempel på skoltid i undervisningssyfte, med tillfälle för lärare och elever att ställa kritiska frågor och samtala med prästen. Så som många kristna har agerat så får de faktiskt ta sig en funderare på vad de har för ansvar för att vissa ickekristna har drabbats av ”beröringsskräck” för kyrkor. Vi i Humanisterna ska stödja människor som råkat illa ut p.g.a. religion, tro mig; vi behövs.

Om någon vill andra någonting dåligt så är det inte fel att vara emot det. Vi kan ju även formulera det som att vi vill ha religionsfria skolavslutningar, det är ju också att tillföra något bättre. Det finns alltid alternativa lokaler till kyrkan (t.ex.; var vistas barnen alla andra dagar under skolåret?), och även om det så byggdes en jätteaula vid varenda skollokal så skulle åtskilliga av kyrkokramarna ändå vilja ha skolavslutningen i kyrkan.

Jag har inte heller hört något hållbart argument för skolavslutning i kyrkan. Där skon klämmer är väl att vissa kristna vill se sin kyrka som en statsreligion, och kyrkbänkarna fyllda istället för glesa, som i fornstora dar. Återigen, de som vill besöka kyrkan kan själva individuellt välja det under någon av all den lediga tid han/hon har, vårsågoda! Jag har inte hört några hållbara argument för skolavslutning i kyrkan.

Det handlar alltså ytterst om att rädda de stackars barnen från att bli troende kristna. Det är att ha en regäl övertro på vad prästen kan uträtta under en kvart om året. Dessutom kräver ståndpunkten beröringsskräck mot kyrkan. Så farlig är den inte.

Barnet som tvingas sitta där i kyrkbänken en timma om året har förhoppninbgsvis ett hem. Detta hem kan vara kristet. I så fall har denna timma mer eller mindre ingen som helst betydelse. Barnet är så att säga på hemmaplan.
I vanliga fall är hemmet inte kristet. Dessutom är barnet där med någon anhörig som heller inte är kristen. De frågor som eventuellt komer att att dyka upp hos den lille kommer föräldrarna enkelt att kunna hantera. Min bedömning blir därmed att ”riskerna” som barnet utsätts för vid en skolavslutning är försumbara.

Vad är då priset för Humanisterna att få stämpeln ”De som inte vill ha skolavsluning i kyrkan”? Allt humant samhälsarbete bör ha som inriktning att tillföra medmäniskorna något. Att vilja förbjuda något av principskäl utan att erbjuda något bättre är då att arbeta i fel riktning. I nästan varenda svensk by finns inget vettigt alternativ till lokal för avslutningen. I städerna är det naturligtvis enklare.

Vi har skolplikt i Sverige, en skolavslutning ska passa för alla elever. Säg den 7-åring (eller äldre) som vågar säga emot att skolavslutningen hålls i kyrkan. Även vuxna kan vara rädda för att sticka ut hakan, även humanister. Många elever kommer från strikt kristna hem, då är det bra om skolan får vara en frizon, att visa på att religionen inte måsta kladda ner överallt. Skolavslutning i kyrkan är ett brott mot religionsfriheten. De som vill gå i kyrkan har sin fulla frihet att göra detta av egen kraft på sin lediga tid. Barn har ingen religion, men vissa vuxna har det.

Själv kan jag gå i kyrkan för att se på den som ett museum. Om någon jag känner gifter sig eller begravs så kan jag gå till kyrkan också, men det känns lite obekvämt, att prästen pratar strunt är inte underligt, jag sjunger inte med. Dop skulle jag inte gå på alls. Den som har positiva minnen från skolavslutning i kyrkan får tala för sig själv, jag har negativa minnen.

Humanisterna skall absolut fortsätta att driva kravet på religionsfria skolavslutningar. De kristna som vill ha skolavslutningar i kyrkan är ”hårdkristna”. Jag låter vuxna människor ha sin religion (på sin fritid) hur mycket de vill så länge de inte drabbar andra, jag vore tacksam om dessa religiösa kan visa mig och andra ickereligiösa samma ödmjukhet.

Problemet uppstår väl egentligen då någon som bekänner sig till en annan religion än den kristna ”tvingas” att besöka en svensk kyrka? Men hur mycket skall vi ta strid för denna fråga inom Humanisterna egentligen? Kanske inte alls. Jag tycker att Mats har gett den här frågeställningen rätt dimension: Det är en symbolfråga utan större värde – åtminstone för oss ”normala” humanister. Sedan vet jag att det i vår krets finns ”hårdateister” som vägrar sätta sin fot i en kyrka. Och det är kanske denna grupp som driver frågan…..